Igår satte vi ut nya plantor i stadsodlingslådan. Två tomatplantor som vi förodlat inne i havredryckspaket. Återbruk osv. Några ärtor vi sparat från förra årets skörd. Barnen hjälpte till. Stoppade ärtor i jorden och vattnade. Äldsta började leka samma lek på berget som vi alltid lekte förra året. För ett år sedan, när vi också var här och odlade fast vi inte odlade tomater, var Äldsta 3 år och kunde cykla tvåhjuling och Mellan var 1 år och kunde gå, och springa lite klumpigt. Milou var en liten plutt inuti mig. En liten plutt som hela förra sommaren låg väldigt olägligt på min kissblåsa. Tänk vad lite vi visste då. Vi hade inte ens varit på RUL.
Nu är Äldsta 4 år och cyklar fortfarande tvåhjuling och Mellan är 2 år och springer fortfarande lite klumpigt. De vattnar odlingen med samma vattenkannor som förra året, leker samma lekar och har lite längre år men herregud vad tiden har gått. För ett år sedan var jag långt ifrån där jag är idag. Ändå känns det som att det är jag som står still i en tid som rusar förbi. För ett år sedan kände jag mig snygg och stark och älskade min gravida kropp. Men var rädd för nästan allt. Idag älskar jag inte min kropp och hittar på ursäkter för mig själv till att jag inte redan har gått ner mina 15 graviditetskilon. Ursäktar med amning, med mediciner som kommer att bytas ut efter amningsavslut. Skyller på att inte ha tid till motion för alla habbebesök. Men för vems skull? Och varför ska man? Jag duger även om jag inte går ner 15 kilo efter avslutad amning. Sug på den, patriarkatet! Någonstans därute sitter random snubbe och tjänar pengar på icke-mäns osäkerhet kring sina kroppar. Jag har slösat 33 år av mitt liv på självhat. Det får vara slut med det nu. Livet är kort. Jag har lärt mig mycket under året som gått fast jag tror att jag har stått still. Men barnen har vuxit, och jag med. Är inte lika rädd. Inte lika självkritisk. Känner mig lite mer värd än för ett år sedan. Mer värd än innan trots mystisk förlossningsskada där ”allt ser fint ut” fast det uppenbarligen inte är det. 15 kilo mer värd. Tack, Matilda, även fast du inte kommer läsa här.
Milou är så självklar i vår familj. Men ändå så ny. 5,5 månader. Men tänk så lite vi visste då, för ett år sedan. Vi visste att vi väntade ett tredje barn, men inte vem det var. Vi har fått lära känna en ny människa, en egen liten person. Lika speciell på sitt eget lilla vis, precis som syskonen. En bebis som älskar att gunga. Älskar att smaka lite mat. Älskar att amma. Älskar att bada!Älskar att höra. Jag hade aldrig hört talas om audiogram, hörselhabilitering, cochleaimplantat. En fin bebis fick vi, och mycket kommer vi få lära oss som föräldrar till ett hörselskadat barn. Lilla älsklingen. Vi får lära oss lite utöver det där vanliga, som kommer med varje individuellt barn. Vi får pyssla med lite utöver det vanliga. Tänka på lite utöver det vanliga. Det vanliga för hörande personer, alltså. Det som hörande personer tar för givet.
När vi var hos logopeden i torsdags visade hon det senaste audiogrammet från Pek & Lek (Mät&Läk). De hade fått svar först vid 85-90 dB. Då hör man mycket dåligt. Det var en osäker mätning, så som mätningarna är på så här små bebisar. Men resultatet känns rimligt, tycker vi föräldrar. Benledarmätningen hamnade under talbananen. Inte heller förvånande, men vi undrar ju: får vår älskade bebis tillräckligt med vård och hjälp? Vi frågade lite försiktigt om CI och fick ett svävande svar av logopeden. För det är ju inte hennes område utan läkarens. Men kanske, utifrån audiogrammet, skulle det inte vara helt omöjligt att Milou skulle gynnas av cochleaimplantat. Vi föräldrar har trott att utredningen är klar, men det är den kanske inte? Den kanske fortfarande pågår?
Hur som helst så har Milou fått senilsnören till sina hörisar och det är ju bra. För de åker ju ur ibland. De nya insatserna blev klara i fredags så vi väntar på att de ska komma på posten. Vänster åker ur hela tiden, den är alldeles för liten. Sedan förstärkningen i hörisarna höjdes tjuter de ännu värre när de åker ur, så vår bebis tjuter typ hela tiden nu. Och ibland när vi pratar hör vi oss själva eka i hörisarna. Vi vet mycket nu som vi inte visste för ett år sedan. Det är också mycket som vi inte vet ännu. Men som vi kanske vet nästa sommar. När ännu ett år har gått. För varken jag eller tiden står ju still. Vi rör oss framåt hela tiden.
Senaste kommentarer