En dag satt vi hos audionomen på barnhörselhabiliteringen; Milou, Milous mamma och jag. Vi var trötta och förvirrade, audionomen pigg och rutinerad. Hon slängde fram två modeller på skrivbordet och sa att det var dags för oss att välja färg och modell. Ja, modell på hörapparaten alltså. Det fanns två att välja mellan. En med inbyggda laddningsbara batterier och en med ”vanliga” batterier som byts var och varannan dag. Vi valde de laddningsbara. De fanns i flera olika färger. Hur väljer en hörapparat till sin bebis? Vi bestämde oss för en som var färgglad men ändå lite diskret. Inte skrikig, men ändå rolig för ett litet barn att bära. Mörkblå. Passar Milous ögon. Passar det mesta.
Var fjärde vecka ska det göras avtryck för nya, personliga insatser. Ja, så länge barnen är så här små görs de så ofta. Sen glesar det ut.
Insatserna ska diskas varje dag men en liten, liten diskborste. Typ som en mellanrumsborste för tänderna. Och om det kommer vax i kan det gröpas ur med ett litet verktyg. Fiffigt. De ska torkas ordentligt. Sen ska själva apparaterna stå i sin laddare över natten. Blått för vänster och rött för höger.
I början märkte vi ingen skillnad på Milou. Vi såg hur andra människor (vårdpersonal framför allt) fortfarande förväntade sig reaktioner och respons från vårt barn som de inte fick. Hörselläkaren skrev remiss till ögonläkare och neurolog, för vi föräldrar var ju oroliga då vi inte fått samma kontakt med Milou som med våra två äldre barn. Och andra föräldrar till hörselskadade/döva barn hade berättat för oss att deras barn istället varit mycket tidigare med ögonkontakt och svarsleende. Något enstaka leende kom då och då, med dagars mellanrum.
Senaste kommentarer