Det går så fort när bebisen är liten. Nu har Milou börjat knuffa sig lite bakåt. Snart är det väl full fart här hemma! Av våra tre barn är Milou den som varit mest ”bebisaktig”. Liten, sladdrig, trött och snuttig. Världens finaste. Som också är stark, nyfiken och pratglad.
För det är inte bara den motoriska utvecklingen som går framåt. Idag i ett väntrum tog Milou kontakt med en annan förälder och började snacka. Helt självmant! Jag och Mellan stod någon meter bort och tittade på fiskar. Tänk att min lilla plutt har blivit så social!
Hörisarna fungerar på två sätt. Socialt, alltså. Folk blir antingen nyfikna eller osäkra. Kan man prata med barnet? Måste man? En del tittar och ler. Andra bara tittar. Det är det som är skillnaden från de andra två barnen. Ingen har nånsin bara tittat. De som gillar bebisar söker barnens blick och ler mot dem. De som inte är intresserade tittar bort för att slippa en eventuell interaktion med ett främmande barn. Men de som bara tittar, de tittar på bandet. På hörisarna. På funktionsvariationen.
Det går så fort när bebisen är liten. Det krävdes flera barn för att inse det. Allt har sin tid, och vår tid är just nu småbarnsår. Ringar under ögonen och slarvigt uppsatt hår på mamma. Det vi kommer minnas från denna tiden ska inte vara främlingarnas blickar. Vi ska minnas upptäckarglädjen hos våra barn som fångar dagen och prövar nytt. Som ålar bakåt för att ta sig framåt. Som interagerar för att förstå sin omvärld. Och alla dessa ryggbajsar. För de om något präglar verkligen vår tid just nu.
Senaste kommentarer