Milou avskydde barnvagnen i början. Vi förstod aldrig riktigt varför. Därför testade vi allt vi kunde komma på som kanske kunde göra det lite bättre. Fler filtar. Färre filtar. Fleeceoverall. Ingen overall. Åkpåse. Åkpåse med det extra varma inlägget. Ingen åkpåse. Fårskinn. Sweatshirtonepiece (här trodde vi att vi såg en bättring men det kanske bara var onesien som var så söt). En kudde för att komma upp lite. Två kuddar för att komma upp lite till. En snuttis i vagnen. En nalle i vagnen. Ett hänge i suffletten. Ja, ni fattar. Vi testade allt men det sög fortfarande att åka vagn. Ett varv runt Hagaparken tog en hel förmiddag pga alla ”amningspauser”. Selen dög inte heller. Milou ville helst bara vara hemma och sitta i soffan. En riktig soffpotatis. Och det hade ju funkat, om det inte hade varit för att syskonen på 4 och 2 hade varit hemma på heltid och behövde komma ut. Det var slitigt att pendla mellan skrikig bebis i vagn, tvååring som (helt uppenbart inte) kan själv och fyraårig som ställer krav på ens lekdeltagande. Men det blev bättre.
När hörisarna kom var det egentligen den enda skillnaden vi såg initialt. Att Milou accepterade vagnen mycket längre stunder än tidigare. Vi berättade det för vår audionom, som sa att hon ofta hörde det förut. Men inte så ofta längre. Att bebisen känner sig tryggare i vagnen när den kan höra.
Senaste kommentarer